Skip to content
23 december 2010 / Jenny with the Axe

Krav vi ställer på oss själva

Häromdagen pratade jag med en vän, som är gravid med sitt första barn. Hon är lik mig i det att hon aldrig haft någon stor våldsam längtan efter barn – hon ser inte spädbarn[1] som något oerhört vackert som måste gullas med. Hon hade precis träffat en vän med ett litet barn, och blivit oroad över sin egen brist på entusiasm över vännens barn. Hon har också varit orolig över att hon ska bli en dålig mor, att om hon inte har en allt överskuggande längtan att bli mor så är det något fel på henne.

Hon berättade också att hon har  fått höra liknande saker av alla kvinnor, och hon har svarat dem på samma sätt som jag svarade henne – med att det inte finns något krav på att man ska ha vissa känslor, att man kommer att älska sitt eget barn även om man inte är akut förtjust i alla andra små barn, och att det kanske rentav är så att den som inte har en helt rosenskimrande bild av moderskap blir en lika bra, eller bättre, mor jämfört med den som tror att allting kommer att vara fantastiskt och jättegulligt.

Allt detta har hon talat sig varm för i flera år, och nu står hon där själv med samma känsla av osäkerhet, plus en extra dos skuld- eller skamkänslor för att hon känner så här fast hon vet att det är fel.

Fast orsaken till att hon har behövt tala om det i flera år är ju just att det här inte är lätt. Vi har så många år av att ha tränats in i en roll, att även vi som försöker släppa rollen, eller åtminstone skapa våra egna, också tvingas kämpa med den. Nu när omgivningen ser min vän på ett annat sätt, och har andra förväntningar på henne i egenskap av blivande mor än de hade när hon ”bara” var sig själv, har hon plötsligt ett annat tryck att sätta sig emot.

Många av oss är bra på att ha förståelse för andra när de sitter fast i känslor av otillräcklighet, men vi är sämre på att visa samma generositet mot oss själva. Men om vi ska kunna älska våra medmänniskor som oss själva[2] måste vi börja med att älska oss själva, förlåta oss själva och ge oss själva tillåtelse att inte vara perfekta.

 

[1] Jag förstår inte varför vi säger ”bebis” eller ”baby” när det utmärkta ordet ”spädbarn” finns!

[2]Jag är inte kristen, men att älska oss själva och vår nästa är något jag definitivt skriver under på!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: