Skip to content
23 december 2010 / Jenny with the Axe

Krav vi ställer på oss själva

Häromdagen pratade jag med en vän, som är gravid med sitt första barn. Hon är lik mig i det att hon aldrig haft någon stor våldsam längtan efter barn – hon ser inte spädbarn[1] som något oerhört vackert som måste gullas med. Hon hade precis träffat en vän med ett litet barn, och blivit oroad över sin egen brist på entusiasm över vännens barn. Hon har också varit orolig över att hon ska bli en dålig mor, att om hon inte har en allt överskuggande längtan att bli mor så är det något fel på henne.

Hon berättade också att hon har  fått höra liknande saker av alla kvinnor, och hon har svarat dem på samma sätt som jag svarade henne – med att det inte finns något krav på att man ska ha vissa känslor, att man kommer att älska sitt eget barn även om man inte är akut förtjust i alla andra små barn, och att det kanske rentav är så att den som inte har en helt rosenskimrande bild av moderskap blir en lika bra, eller bättre, mor jämfört med den som tror att allting kommer att vara fantastiskt och jättegulligt.

Allt detta har hon talat sig varm för i flera år, och nu står hon där själv med samma känsla av osäkerhet, plus en extra dos skuld- eller skamkänslor för att hon känner så här fast hon vet att det är fel.

Fast orsaken till att hon har behövt tala om det i flera år är ju just att det här inte är lätt. Vi har så många år av att ha tränats in i en roll, att även vi som försöker släppa rollen, eller åtminstone skapa våra egna, också tvingas kämpa med den. Nu när omgivningen ser min vän på ett annat sätt, och har andra förväntningar på henne i egenskap av blivande mor än de hade när hon ”bara” var sig själv, har hon plötsligt ett annat tryck att sätta sig emot.

Många av oss är bra på att ha förståelse för andra när de sitter fast i känslor av otillräcklighet, men vi är sämre på att visa samma generositet mot oss själva. Men om vi ska kunna älska våra medmänniskor som oss själva[2] måste vi börja med att älska oss själva, förlåta oss själva och ge oss själva tillåtelse att inte vara perfekta.

 

[1] Jag förstår inte varför vi säger ”bebis” eller ”baby” när det utmärkta ordet ”spädbarn” finns!

[2]Jag är inte kristen, men att älska oss själva och vår nästa är något jag definitivt skriver under på!

18 december 2010 / Jenny with the Axe

Prata om det

Det här är berättelsen om en gång då jag inte blev våldtagen. Jag hade på något plan tur – mannen ville verkligen inte ha sex med någon mot hennes vilja. Men han var övertygad om att jag skulle vilja om han bara försökte lite till.

Jag tror jag var 19. Det var en vacker höstdag. En chef från det koncernbolag där jag jobbat tills för en månad sedan föreslog att vi skulle äta lunch tillsammans. Jag visste förstås att han var väldigt intresserad av unga snygga tjejer, men såg inte direkt någon fara att bli misstolkad för att vi skulle äta lunch. Hade han bjudit på middag eller en drink skulle jag ha sagt nej, det är jag rätt säker på. Jag var glad och lite stolt över att han ville äta lunch med mig, jag såg det som ett bevis på att jag var duktig på mitt jobb. Jag mailade (jo, på vissa företag existerade mail redan på sent 80-tal) en annan f.d. kollega, som lärt upp mig på jobbet och talade om att jag skulle på lunch med D.

När han hämtade upp mig i sin fina bil hade han med sig en utflyktskorg, och körde ut till klipporna vid havet. Det var som sagt vackert väder och inget större problem. Vi åt och pratade om mitt jobb, om hur jag trivdes och jag fick några råd om jobbet och framtiden. Jag såg honom lite som en mentor.

Sen stack han handen innanför min blus. Jag blev tyst och stel. Han fortsätte ta på mig, jag sa nej. Han knäppte upp min blus, jag sa nej. Han försökte kyssa mig, jag vred undan huvudet. Jag minns att jag funderade på hur jag skulle komma därifrån om han körde sin väg; det var en bra bit tillbaka till närmsta busshållplats. Jag sade nej. Han stack handen innanför min kjol, jag sade NEJ!! Då backade han. Jag knäppte i tystnad ihop min blus igen. Han frågade mig varför jag inte hade stoppat honom tidigare. Jag hade inget svar, men inuti mig skrek det “men jag sade ju nej, varför var inte det nog för att stoppa dig?” Men jag sade inget; man kan ju inte skrika åt en person som är man, chef och mer än 20 år äldre än man själv.

På vägen tillbaka sade han att han förstås inte menat något illa, att jag var vacker och han hade tappat behärskningen lite. Vi var väl fortfarande vänner? Och jag skulle väl inte säga något? Visst var vi det, och nej, det skulle jag förstås inte.

När jag kom tillbaka till jobbet fanns det ett svar från min f.d. kollega, också en man, och som också var sådär en 25 år äldre än jag. Han skrev något i stil med “ha det så trevligt, låt honom inte dra ner byxorna på dig”. Då visste jag att även om jag hade haft lust att berätta så skulle alla se det som mitt fel. Alla visste ju hurdan D var. Om jag var dum nog att åka iväg ensam med honom till en öde plats på klipporna i solen så fick jag verkligen skylla mig själv. Det gjorde jag också. Och jag skämdes över hur jag varit så dum att jag trott att D var intresserad av mig för min kompetens. Jag skämdes så att jag inte berättade för någon. Förrän nu.

I den mån det finns en poäng så är det att jag hade turen att D inte var en våldtäktsman, att han lyssnade på mitt nej när det upprepats tillräckligt många gånger och med tillräcklig eftertryck. Men också att jag själv inte vågade/kunde säga ifrån tillräckligt starkt tillräckligt tidigt, och att om han inte hade lyssnat hade jag varit försvarslös – jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Och detta trots att jag, som så många andra tjejer, varit säker på att om någon “försökte hitta på något” så skulle jag skrika och slåss. Det har jag gjort också, t.ex. när en full karl började tafsa på mig på spårvagnen. Men när det var en man jag kände, som jag haft respekt för och en viss tillit till, när jag kände att jag själv försatt mig i situationen – då var jag försvarslös.

Det räcker inte att gå en självförsvarskurs och lära sig hantera någon som hoppar på en utomhus en mörk natt. Det är en så liten andel av risken. Som så många andra har sagt, problemet är åtminstone delvis att sex är något som män får eller tar, och som kvinnor ger, istället för att vara något som delas mellan människor som vet både vad de själva och partnern(a) vill.